Förlossningen

Förra tisdagen hade jag tid hos Kajsa, barnmorskan. Då kollade hon mig o jag var 2 cm öppen då så hon gjorde en såkallad hinnsvepning för att hjälpa till lite + att det bokades en igångsättningstid på måndagen kl 8.
På onsdagen gick den såkallade slemproppen.
Vår stora förhoppning var ju att det skulle komma igång av sig själv men när söndagen kom kändes det hopplöst men ändå hade jag en känsla att det kanske kanske kunde bli så.
Mamma kom hit och sov hos oss. Mina förvärkar kom lite oftare och ändrade känsla under dagen och jag fick en liten liten blödning.
Kl 20 satte vi oss i soffan och kollade film. Under tiden så klockade jag värkarna som kom oftare och blev mera intensiva.
Vid 12 tiden på natten så ringde jag in. Barnmorskan Sandra sa att vi fick avgöra själva. Då bestämde jag att jag ville åka in, väl inne så var jag 7 cm öppen. Jag blev jätte förvånad att det hänt så mycket för jag tyckte inte att det gjort så ont.
Jag bad direkt om Epidural och de kallade på narkosen. Eftersom att det har varit svårt att känna hur huvudet ligger så kände 2 barnmorskor + att en läkare kollade med UL. Han låg nedåt så det var bara att köra på..
De sista 3 cm gick rätt snabbt och sen kom krystvärkarna. Det Ture inte gjort var att komma ner och att han tydligen inte vridit sig klart sp han låg såkallat "vidöppet" vilket försvårade allt.
Jag hade krystvärkar i drygt 3 timmar och var helt slut. Jag kände verkligen att det inte kommer att gå, han kommer aldrig att komma ner såpass att de kan hjälpa till med sugklocka.
De tog hela tiden prover på honom för att se så att han inte fick syrebrist och tillslut var det bråttom..
De la över mig på en annan säng, sprang ut från rummet, krockade in i en vägg precis i en krystvärk, in i hissen och där bytte barnmorskan om, sprang in till operation, kastade åt Jakob kläder och mössa och in.
De hade inte hunnit med att ge mig bricanyl så mina krystvärkar var fortfarande i full gång. Det var folk precis överallt och alla förberedde sitt. Det var stor skillnad från snittet med grabbarna som var väldigt lugnt och kändes väldigt tryggt. Jag blev lite lugnare när jag såg att det var samma specialist som vid grabbarnas snitt, Lena Enesund, som skulle snitta. Vi hade henne under större delen av grabbarnas förlossning förra gången och tyckte väldigt mycket om henne.
De försökte sätta bedövning men insåg att de inte hade tid så de sövde mig.
Jag är jätterädd att bli sövd men hade inget val.
Narkosläkaren såg och hörde hur rädd jag var och han tittade på mig och bekräftade att narkosen skulle gå bra.
När man blir sövd så får inte pappan vara med så Jakob fick gå ut och sätta sig och vänta...
Han fick ingen information om vad som hände men hörde att de behövde mera folk för de hade problem med snittet och att barnet inte mådde bra...
Där satt han, ensam och rädd i väntan på besked. Nu tar det ju inte lång tid att få ut bäbisen men varje minut är ju en evighet i en sån situation.
När Ture kommit ut så hade han låg hjärtfrekvens och svårt att andas. Han fick hjälp och efter några minuter mådde han bättre. Syrebristen har inte skadat honom på något sätt för de fick igång honom så pass snabbt.
Jakob fick träffa honom och det var ett känslosamt möte! Han levde, han klarade det, han fanns där i hans famn!
Jag låg på uppvakningen men bara två timmar senare var jag på rummet, aningens groggy, med vår nye familjemedlem och den stolta fadern.
Ture hade lågt blodsocker så de tog prover var tredje timme + att han tilläggsmatades.

När man gör ett sovsnitt så får man ju inte den bedövning som man annars får + att jag är allergisk mot allt utom Alvedon så jag har haft väldigt ont. Jag fick något morfinpreparat de första dygnen men sen tog jag bara Alvedon.
De sa på BB att det tar längre tid att återhämta sig efter ett sovsnitt och att det gör ondare efteråt. Typiskt!!

Gaser i magen har fått en helt annan innebörd i min värld.. Den smärtan var värre än smärtan i snittet.
Magen var helt uppblåst, gaserna åkte runt i systemet men kom aldrig ut. Istället så blev det knölar på magen som tydligen var gaserna. Det gjorde fruktansvärt ont!!
Det var bara att komma upp ur sängen och gå. Så jag gick och gick och gick i de där korridorerna, jag gick lite för mycket så jag fick bakslag på kvällarna. Tillslut kom det en liten fis, en väldigt efterlängtad sådan :)

När jag gick där i korridoren så träffade jag en tjej som också var ute och vandrade men hon vandrade för att dra igång förlossningen. Vattnet hade gått och hon hade värkar men öppnade sig inte, men torsdag kväll kom deras lille son. 1 kg och 3 cm mindre än vår lille skrutt.
Det visade sig igår att hon och hennes man känner Martin och Martina som bor nedanför oss, världen (eller Sundsvall) är bra liten.