Några tankar...

Den senaste tiden har vi fått höra så många otrevliga relationshistorier, jag kan inte förstå hur människor kan "misshandla" varandra så.
Otrohet - det är bland det värsta jag vet. Hur kan man skada en annan människa så genom att ha en affär på sidan av. Hur tänker man då? Varför inte avsluta det man redan har innan man inleder något annat.
Om tanken att vara med någon annan än den man lever med dyker upp i huvudet så är det rätt uppenbart att det är något som är galet. Red ut det då eller lämna innan nästa relation inleds.
Jag blir så upprörd.
När det dessutom finns barn med i bilden, småbarn, nyfödda eller till och med ofödda barn som fortfarande ligger i magen. Varför planerar man barn och faktiskt skaffar barn när det är så illa. Att skaffa barn är ju inget som räddar en relation. När man planerar barn tillsammans så planerar man hela livet tillsammans. Visst, det finns aldrig garantier i ett förhållande men det måste ju vara den tanken man har.
Hur tankarna går när man planerar barn med sin sambo och samtidigt har en relation på sidan av är för mig en gåta!

En annan tanke som finns hos mig är hur föräldrar kan skada sina barn.. När jag tittar på våra små ögonstenar så blir jag alldeles varm i hela kroppen. Hjärtat slår ett extra slag av glädje, ömhet och beundran, borde inte alla föräldrar känna en liknande känsla för sina egna barn?
Hur kan det finnas föräldrar som misshandlar både psykiskt och fysiskt, som inte ser till att barnen har ett varmt och tryggt hem, att det finns föräldrar som utför sexuella övergrepp på sina egna barn?
Varför tar inte samhället tag i det och ser till att barn får ett bättre liv än så.
Visst, det finns såklart människor som hittar på historier men de genomskådas nog rätt lätt.
Det finns utsatta barn som aldrig får hjälp, det finns utsatta barn som får en viss hjälp - av andra anhöriga - men varför kan inte alla utsatta barn få proffisionell hjälp?
Hur ska man som anhörig orka med kampen för att få hjälp med barnen?