När jag öppnade dörren så hörde jag först Arvid säga: mamma? Och sedan hörde jag Edvin: "Mi amma!!"
Edvin hoppade in i min famn och kramade mig, Arvid visste som vanligt inte hur han skulle bete sig. Men ganska snart så sa Arvid: "bäbis" "Kolla bäbis". Han ville att jag skulle lyfta tröjan så att han kunde se magen. GULLUNGE. Edvin kollade också men sen så sa han: "Hejdå bässis" och drog ner min tröja igen.
Det våt såklart underbart att få träffa Jakob också!
Arvid har fått lite separationsångest verkar det som. Han våt så rädd att jag skulle försvinna igen så när han skulle somna fick jag sitta vid sängen och hålla hans hand. Efter en stund så lä jag mig på golvet mellan deras sängar och....somnade.. Trött morsa! Nu sitter jag och Jakob i soffan och kollar hockey, jag bloggar mest och skulle kunna somna sittandes!
onsdag 21 mars 2012
Underbara barn
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
JA barn är verkligen underbara!
SvaraRaderaTack för din fina kommentar hos mig angående att förlora ett barn.
Det är verkligen inget jag önskar någon annan att behöva uppleva...men man lär sig att leva med sorgen och saknaden. Hur man lär sig att leva med sorgen beror nog mycket på personlighet och vad man bestämmer sig för. Redan på sjukhuset bestämde vi, min man och jag att vi ville prata öppet om det. Att få prata om det gjorde det lättare för oss. Vi vgade även väga alla olika alternativ mot varandra och se både det positiva i vår situation trots allt det negativa.
I samma veva kände vi även en stark vilja att bidra till att detta inte ska få hända andra...det är dock något vi får jobba vidare med. Att förändra världen och Gävleborgs landsting tar tid ;-).
Lex Maria anmälan som gjordes gav oss inte mer information än den vi redan haft och oavsett vad man hade kommit fram till så hade det inte gett oss vår Erik tillbaka.
Vi kommer alltid att sakna det barn vi aldrig fick uppleva men höll i våra armar. Vi har kommit långt i vårt sorgearbete och får snart börja tänka på att våga försöka igen...det är nämligen det som var det mest positiva i hela tragedin, att vi trots allt som hände fortfarande har möjligheten att få barn igen.
Jag håller verkligen tummarna för er del. Och enligt statistiken så är risken minimal (0,7 promilles risk) att barnet inte ska överleva.
Stora kramar och stort tack än en gång!
Ylvali