Sjukhusvistelse med Edvin

Tisdag 15 november ringde de från dagis till mig. Jag hade precis gjort mig en kopp te.
Det var Karin som ringde och jag hörde på henne att hon var skärrad. Hon sa att Edvin ramlat och slagit sig illa.
Man hinner verkligen tänka en miljon tankar när hon säger så. Hon sa att vi nog måste åka in på sjukhuset.
Jag blir helt förvirrad och vet inte vad jag ska göra. Jag går i alla fall ner till min arbetsplats och ringer Jakob. Jag känner mig lugn när jag pratar med honom men när jag lägger på blir jag rädd. Jag sprang upp till fikarummet där mina kollegor sitter och säger något snabbt om att han ramlat och att jag måste åka.
Väl i bilen så vet jag inte var jag ska ta vägen med Edvin när jag hämtat honom.
Jag ringer min fantastiska vän Elin som jobbar på Akuten. Hon säger att jag ska åka på akuten med honom. Hon säger några väl valda och lugnande ord och det känns lite bättre inom mig. Hela vägen till dagis hinner jag tänka ytterligare en miljon tankar.. hur illa skadad är han, vad händer om han somnar i bilen, hur gör jag när jag själv ska köra bilen och ha han i baksätet.
När jag kommer på dagis så är Edvin ute med de andra barnen. Både Edvin och Arvid ser mig och blir såklart glada av att se mig. Edvin gråter lite..
Maria berättar då att Edvin ramlat från tredje trappsteget med huvudet före rakt ner i stenplattorna ute på dagis. Han hade legat kvar på backen och varit helt tyst. Maria hade lyft upp honom och då blödde han från munnen och näsan och hade direkt fått en ordentlig bula i pannan.
De tog in honom och tvättade av honom. Han fick nappen och tvärsomnade.. det är ju inte så bra när man slagit huvudet så de tog ut honom igen.
Arvid blev jätte ledsen när jag och Edvin åkte såklart. Lilla hjärtat.
Edvin somnade 2 gånger i bilen på vägen in så jag stannade och väckte honom.
När vi kom till akuten så fick vi komma in ganska snabbt och fick träffa en sjuksköterska som fick mig och känna mig ganska dum. Hon fick mig och känna att jag inte skulle ha åkt in. Men när jag tittade på Edvin så kändes det rätt. Med en bula som var stor som en pingisboll, uppskrapad näsa och överläpp, trött och lite vinglig, klart vi ville kolla honom.
När läkaren kom så kändes det annorlunda, han tog det på största allvar och skrev in oss på observation.
Där blev vi kvar i 6 timmar. Det var 6 långa timmar.
Han somnade vid 14 tiden och sov bara en timme.. Det var både sent och kort.
De hade koll på honom när han sov och när han var vaken kom de in och lyste honom i ögonen ibland.
Han åt både lunch och middag på sjukhuset och det åt han med STOR aptit :)
Det är svårt att underhålla en 1.5 åring på ett litet rum på sjukhuset. Det fanns lite leksaker som han lekte med men lessnade snabbt. Han ville vara mest ute i korridoren men till en början bara i min famn. Så jag gick fram och tillbaka, fram och tillbaka bärandes på vår "nätta" lilla kille.
Vid 16 tiden var han så pigg att han började gå själv och sen sprang han i korridoren, fram och tillbaka.
Han lyckades charma en och annan sjuksköterska också.
Vid 16:30 fick han middag och sen kom läkaren och sa att om han behåller maten i magen och verkar pigg så fick vi åka hem vid 17:30.
Han behöll maten och han var pigg så vi fick åka hem. Det var jätte skönt att få komma hem till pappa och "Ia" (Arvid).
Arvid hade haft en jobbig dag på dagis. Han hade letat efter "Dede" (Edvin) hela dagen. Även när han kom hem.
Lyckan i deras ögon när de såg varandra var obetalbart, vilken underbar kärlek de har till varandra men 30 minuter senare var de osams....
Edvin gick på dagis dagen efter och har sedan dess mått hur bra som helst!

Det syns inte på bilden hur utåtstående bulan är men färgen och omkretsen syns :)
Det var lite svårt att knäppa på honom :)