Premiärbloggning

Nu har det gått en dryg vecka sen en ångestfylld och orolig tvillingmamma med tårar i ögonen motvilligt lämnade sina barn och deras pappa alldeles ensamma hemma. Vem skulle ta hand om dem?? Visst, några timmar i sträck kan de väl klara sig. Bara maten är förberedd och de inte bajsar så mycket tänkte hon. Men hela dagar? Tänk vad mycket som kan hända... Inte konstigt att hon bävat inför denna dag.

Okej, lite överdrivet kanske men lite sanning är det nog. :)

Ja som sagt, nu har det gått en dryg vecka och jag hoppas att mammans oro har lagt sig lite. Det verkar ju trots allt gå ganska bra. Antalet dagliga oroliga samtal har minskat något och tiden det tar att säga hejdå på morgonen har nästan halverats. Stora framsteg på bara en vecka!

Jag och grabbarna har det fantastiskt mysigt! Även om det var underbart att få vara hemma tillsammans hela familjen i en hel månad såg jag ända fram emot (självklart i smyg) att få vara hemma själv med grabbarna. Trots att jag har varit mycket med dem är det Anne-Lie som har varit det viktigaste i deras värld. Även när jag har har varit hemma har det blivit naturligt att hon har tagit ett större ansvar för grabbarna. Det är hon som har haft bäst koll på vardagsrutiner som mat- och sovtider. Samtidigt har jag känt mig lite stressad över allt som ska göras med huset och inte riktigt haft ro att ägna mig lika mycket åt grabbarna som jag velat.

Det är just detta som är så fantastiskt nu! Nu får jag chansen att verkligen bli en del av deras vardag och få vara centrum i deras värld. Jag kan lägga alla andra projekt åt sidan och istället fokusera 100 % på att umgås med och lära känna dem! Även om jag förstod att det skulle vara mysigt att vara hemma hade jag nog inte riktigt förstått hur speciellt det är! Med övervägande risk för att få äta upp det senare (jag har ju trots allt bara varit hemma en vecka och knappt lämnat hemmets trygga vrå) tycker jag att det är väldigt lugnt och skönt. Runt klockan fem när de börjar bli lite trötta och klängiga kan man känna sig lite otillräcklig men överlag har vi det väldigt bra. Misstänker dock att det kan bli lite kämpigare i takt med att de börjar röra sig snabbare. :)

Nu förstår jag lite bättre varför Anne-Lie tycker att det är så jobbigt att börja arbeta igen. Det är en stor omställning att bara få umgås med dem någon timma om dagen. Hon kan i alla fall räkna med ett kärleksfullt mottagande när hon kommer hem på kvällen!

Edvin och Arvid är två fantastiskt glada och busiga pojkar och vi har några fantastiska vårmånader framför oss!