Barnvakt och ambulansfärd...

Igår kom våra kära grannar, Johanssons, till oss för att vara barnvakt när vi fixade uppe. Det var Berith och Anders som kom. De fick äta här hos oss och sedan började vi uppe och de var nere med grabbarna.

Jag ska måla "rosa-rummet" och höll på att montera ner gardinstänger mm. Inför konverteringen så ska alla elradiatorer bort & det ska målas där de nya ska sitta.

Jakob skulle hjälpa mig att montera ner de två som sitter i det rummet, jag hade volt-mätaren och han drog ur propparna. Ingen ström i den första radiatorn - check! Vi tänkte då att båda radiatorerna gick på samma propp så Jakob kollade lite slarvigt med volt-mätaren....det skulle han inte gjort...

Jag hör hur han får en stöt och hur han dunsar ner i golvet. Han svär lite lätt och säger i samma andetag: Anne-Lie, jag tror att vi måste åka in. När jag frågar hur han mår så svarar han inte. Det var alldeles svart på hela övervåningen så jag såg ju inte honom. Jag frågar igen och då svarar han. Han kunde inte svara direkt för han kände efter... ☺ Det visste ju inte jag, jag trodde att han var medvetslös...

Efter ett tag så klev han upp och vi tog oss ner för trapporna. När vi kommer ner i ljuset så såg jag att han var alldeles blek och lite tom i blicken. Han var väldigt chockad och mådde illa, var yr och blev väldigt trött.

Anders ringde 112 och de kom direkt med blåljus - dramatiskt värre i Tunbyn ☺

De kollade EKG när de kom och kollade hans allmäntillstånd.

De tänkte lämna honom här och åka men de sa att de kunde ringa in till Akuten och rådfråga. JA TACK! För att jag skulle kunna sova så var det nödvändigt, och för Jakobs skull också.

När de pratade med läkaren så ville hon att han skulle komma in för att ta prover och ha honom under observation.

Under hela tiden så var Anders och Berith med barnen så att jag kunde koncentrera mig på Jakob och vad ambulanspersonalen sa.

Jag stannade hemma och Anders lovade att hämta honom när han skulle få komma hem.

Han blev kvar ett par timmar och när de fått svaren på proverna och de kollat hans puls och hjärtrytm så fick han åka hem.

När detta hände så slogs ju elen ut på övervåningen vilket betyder att vi inte har någon värme på övervåningen när jag och grabbarna ska sova... Jag bäddade in dem i filtar och värmde deras sängar med vetekudde först, sen lade jag vetekudden i Jakobs säng tills han kom hem.

Berith och Anders stannade med mig till klockan var 22 - det var väldigt skönt att få ha lite sällskap. Jag fick hela tiden sms-uppdateringar från Jakob så det kändes bra.

När han kom hem så fick vi sova en liten stund tills det var dags för pojkarna att äta, efter att de ätit så ville Jakob att de skulle sova med oss...det fick de. När något sådant händer så vill man gärna ha dem nära sig.

Vi är verkligen försiktiga och tänker ofta på vad vi gör men när något sådant händer så inser man hur lätt det kan gå fel och hur fort det faktiskt händer.. Vi tänker i stort sett varje dag på Malin och hennes situation. Malin och Thomas trodde så klart inte heller att Thomas skulle vara med om en sådan tragisk olycka som skulle sluta så illa...

Ja vi är evigt tacksamma att detta gick bra och nu har vi lärt oss ännu en läxa!

ETT STORT TACK TILL BERITH & ANDERS SOM HJÄLPTE OSS MED BARNEN, 112-SAMTALET, SÄLLSKAPET OCH HÄMTNING!!!